Avsnitt 61 - Frida o Markus Torgeby

Här nedan finns nu förhoppningsvis alla länkar till sånt som vi kanske nämner eller snuddar vid i podden. Tanken med länkarna är att du skall kunna klicka dig vidare om du är intresserad.

Hela programmet är inspelat av Johannes T Lindsmyr i studion Vajberiet, Gbg.

1. Hur ser din drömdag ut? Frida: Starkt svart kaffe, äggost med jordgubbssylt och jordgubbar, springa, bada i havet, göra något med barnen, läsa en bok. Markus älskar att springa fånigt som tex silly walks i Monty Python eller som Phoebe i Friends och båda säger: vi har kul när vi springer.

2. Om du bara fick äta en måltid resten av livet, vad skulle det då vara? Frida vill ha torskrygg gjord i ugn med bara smör, potatis, skirat smör, pepparrot och gröna ärtor. Markus väljer samma, men funderar även på färsk stekt torsk.

3. Har det någonsin hänt dig något som du inte kunde och fortfarande inte kan förklara? Under, tecken, mirakel? Frida kan ibland uppleva att någon berättar något för henne och det uppfattas som fakta som senare händer eller slår in. Hon tror att det handlar om öppenhet. Fridas farmor upplevde att hon kunde möta släkt och vänner som gått bort. Markus förlorade en vän som hette Terje och senare var dom ute i bergen och den kom en stark vind 20 sek/m i 40 sekunder och ”vi fann ett lugn mitt i sorgen.”

4. Vilken är din mest använda emoji? Frida: ansiktet med glasögon ”där saker känns som att dom är lösta.” Markus: Praying hands, men det är bara sedan en månad, för han har inte haft någon telefon med emojis förut.

5. Om du kunde dela en lång trerättersmåltid med fyra individer, nu levande eller sedan länge döda, vilka skulle du då välja? Frida skulle valt sin farmor, den mexikanska konstnären Frida Karlo, den svenska konstnären Jesper Waldersten och Ilon Wikland som målat alla bilder till Astrid Lindgrens böcker. Markus skulle ha valt morfar Rune, den första ökenfadern Antonius, författaren och prästen Bengt Pohjanen och långdistanslöparen Gunder Hägg.

Frida Maria Elisabet Torgeby är född den 14 Januari 1977 och uppvuxen i Timmersdala, Motala, Tibro och hon har en storebror som heter Henrik. Hon gick mediagymnasiet och fann sig själv i allt detta kreativa framförallt foto. Pressfotograf på somrarna Skövde Nyheter, jönköpingsposten m.m. Markus påminner Frida om att hon faktiskt fotade rymmarna från Hall i Kaxholmens kohagar. Därefter plugg på Mullsjö fksk, Karlstad Universitet där hon pluggar kulturvetenskap arkeologi, Göteborg - Fotohögskolan Foto och film med en fin lägenhet i Övre Johanneberg, HDK (Högskolan för konst och design). Frida och Markus träffades någon gång 2003. (Markus Mamma dog 2004.) Bröllopet stod på lantstället Brevi Bröllop 2005. Hon har tidigare varit Expert Senior Designer på Volvo Cars. Designer på Volvo Cars 2010-2018. Markus gör en fin utläggning om Fridas enorma kompetens inom färg och form och skapandet av volvos lack på alla bilar. Familjen flyttade från Öckerö till Jämtland, Mörsil, Järpen, Undersåker, Åre och Helgesjön är Fridas inlogg på FB. Skånepepparkakor, med smör, greve ost och en kopp kaffe är världens bästa fika.

Marcus är storebror och född i juli 1976 . När morfar var gammal blev han sjuk och gul och Markus ringdes hem och morfar sa; ”Skaffa ett fruntimmer, gift dig och låt henne bestämma över dig.” Som ung hängde han med på morfars fiskebåten men han var sjösjuk, spydde av lukten och allt gungande. Som barn så arrangerade han”Olympiaderna på Stenklosvägen.” tillsammans med vännerna. Han fick dator tidigt, men det fäste inte riktigt. Han tältade med vännerna i farmors i trädgård och taggade för bus men klockan 22.00 sov han både trött, sött och stilla.

Markus upplever det som att han pratat sönder löpning i poddar, men sällan kommer det in på vad som är viktigt på riktigt. Det är inte så viktigt att definiera vad detta viktiga är utan det kommer att vara olika för varje människa. Markus och Frida letar dagligen efter detta viktiga och skalar gärna bort sånt som inte är centralt för livet. Vi behöver alla stillhet. Skogen, snön och kylan lugnar ner mig säger Markus. Det är viktigt att skapa mellanrummet och känna efter ”vem är jag då.” Markus har något som han kallar för att ”stubba sig” och dom båda gör en liten utläggning om att ”vara utan att göra.” Att våga sitta kvar och veta att jag är älskad utan prestation.

Frida och jag (Mattias) hamnade bredvid varandra på en julfest och då berättade du om din (som jag tolkade det) trygga uppväxt inom kyrkan men du berättade också att Markus upplevelse inte var densamma?

Frida är trygg i den tro hon fick med sig som barn. Markus har gjort en lång resa och hittat tillbaka till tryggheten i tron. Markus delar några tankar om varför tydligheterna i tron var så vassa under den tiden då delar av frikyrkan väste fram och Sverige höll på att supa ner sig. Han tänker att det var tvunget att vara dramatiskt och övertydligt. Lite svart och vitt.

Här gör vi en paus och jag berättar om Compassions arbete i fält:

Larrys krock – det hållbara hoppet.

Det var en typisk, ljus, varm och vacker dag i Larrys hemstad i Perus djungel. Larry lämnade hemmet tidigt på sin motorcykel som vanligt. Han hade äntligen fått ett stadigt jobb som operatör av tung utrustning hos ett företag som sa att han kunde jobba där så länge han ville. Han visste att han måste arbeta hårt som ensamstående pappa för att försörja sina två döttrar. Att hitta stadigt arbete hade varit ett problem för Larry, särskilt under COVID-19-pandemin. Efter en tid såg saker ljusare ut. Han var ivrig att komma hem till 6-åriga Ariana och 5-åriga Clarita för att krama dem, läsa dem en bok och ge dem lite kärlek efter en lång dag.

Inte visste han då att mer än sex veckor skulle passera innan han kunde se sina tjejer igen. Det blev en fruktansvärd olycka. När han körde sin motorcykel till jobbet den morgonen träffades han hårt och blev överkörd av en lastbil som lämnade honom medvetslös på vägen. ”Jag trodde att jag skulle dö. Jag minns inte mycket. Jag fick höra att polisen hämtade mig och tog mig till sjukhuset. När jag vaknade sa läkarna att det är ett mirakel att jag fortfarande levde, säger Larry. Efter åtta olika operationer i olika delar av kroppen och specifika instruktioner från läkaren att inte göra något tungt arbete och vila i 18 månader, kunde Larry ändå inte var mer än tacksam till Gud, vännerna och kyrkans compassioncenter för att Herren hade räddat hans liv.

Flickorna fick varsin fadder för ungefär tre år sedan då deras mamma redan lämnat dem och deras pappa blev ensam vårdgivare. ”Det var en stor glädje att höra om det här nya fadderskapet i kyrkan. Jag visste inte mycket om det, men jag förstod direkt att det innebar extra hjälp för mina tjejer och hopp för vår familj, säger Larry.

Ett hållbart hopp

Efter olyckan flyttade Larry hem till sin mamma så att hon kunde hjälpa till med flickorna- men han kunde fortfarande inte arbeta, och hans känslor av frustration försvann inte. ”Jag frågade Gud varför? Jag var arg, ledsen och kände mig maktlös. Jag förstod på något sätt, att svårigheter är en del av livet, men det här var för mycket. Jag kände att mitt hjärta blev hårt", säger Larry.

Bland alla hans frågor fann han alltid hopp inom sig - ett hopp som upprätthöll honom under de långa månaderna efter olyckan. Dessutom var compassionpersonalen och kyrkans vänner alltid redo att ge honom uppmuntrande ord. ”De var alltid i kontakt med mig, även när jag var på sjukhuset och påminde mig om att de skulle vara där för mina tjejer och mig, både känslomässigt och andligt. Jag är väldigt tacksam för deras hjärtan och välvilja, säger Larry.

Compassionpersonalen har fortsatt att besöka Ariana och Clarita, inte bara för att uppmuntra dem och be för dem utan också för att förse dom med matkorgar. ”De blir väldigt glada. Jag säger inte till tjejerna att deras handledare kommer eftersom de skulle fylla mig med frågor resten av dagen. De frågar ständigt: ”När, pappa? Är det dags än? ”, Säger Larry och ler. Dessa besök är vanligtvis höjdpunkten på flickornas dag. ”Jag är glad när de kommer och jag gillar det när våra matkorgar har yoghurt, kakor och flingor. Ibland kommer jag inte ihåg alla lektioner från min handledare, men jag har lärt mig att Gud älskar mig väldigt mycket och Kristus dog för mig, säger Ariana. Flickorna älskar att leka tillsammans. Deras leenden kan lysa upp en dag. ”Vi älskar att leka med våra leksaker, fixa i köket, kurragömma. Jag ber till Gud i mina böner att han skall hela min pappa snabbt så att pappa kan köpa dator och kylskåp som han sa före olyckan, säger Clarita.

Långa vägen till återhämtning

Vägen framåt för denna familj är brant. Men tack vare Gud har Ariana och Clarita fortfarande sin pappa. Han är precis vid deras sida. Hans frustrationer, trötthet och begränsningar hindrar honom inte från att fortsätta att träna dem i livet. ”Jag lovade Gud att jag skulle uppfostra mina döttrar för att lära känna honom. De är min gåva till dom. Jag älskar när deras handledare kommer eller ringer till dem och lär dem olika saker om Gud. Jag är väldigt tacksam för det. Deras besök, deras hjälp och uppmuntrande ord betyder mycket för mig. Jag skulle vilja att de kom oftare, säger Larry och ler. Trots allt de har uthärdat som familj har de inte förlorat förmågan att hoppas, uthärda och le. Istället är de tacksamma för att de inte behöver gå igenom den här nya utmaningen ensamma.

Rusbel är ansvarig på Compassion centrat som betjänar 299 barn, inklusive Ariana och Clarita. ”Vår tjänst inför Gud motiverar oss att hjälpa dem i nöd. Det är en del av det arbete vi vill göra som kyrka. Vårt partnerskap med Compassion är vackert. Vi tackar dem för att de är en del av oss och för att de hjälpte oss att ta hand om våra barn och deras familjer, säger Rusbel. Larry återhämtar nu sin styrka lite i taget. Han kan nu röra sig runt i huset med sina kryckor. Han går upp tidigt för att be och tackar Gud för att han lever och fortsätter att lära Ariana och Clarita att göra sina läxor, städa efter sig och lita på Jesus.

Hans dagar är fyllda med hans flickors kärlek, familjens stöd och både praktisk hjälp och uppmuntran från compassionpersonalen. ”Centrat har funnits där för oss sedan dag ett. Deras hjälp är så värdefull för mig. Vad de gör för oss påminner mig om att Gud ser efter oss, och att han aldrig lämnar eller överger oss. Det gör mig glad att se mina tjejer le. Hjärtligt tack, säger Larry. " Jag tackar centret för att de ger oss mat!" säger Clarita.” När jag växer upp vill jag vara poliskvinna eller köra en stor lastbil som min pappa. Jag älskar också min fadder och jag sänder honom många pussar.”

Compassion är en fadderbarnsorganisation som funnits i snart 70 år och vi hjälper 2,1 milj fadderbarn i 25 länder. Vårt uppdrag hittar du i Markusevangeliet 16:15 «Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”. Som svar på missionsbefallningen existerar vi som en förespråkare för barn i nöd, för att frigöra dem från andlig, ekonomisk, social och fysisk fattigdom. Vi vill vädja till dig att tillsammans med oss förvandla liv på rikitigt. För 310 kronor i månaden kan du bli fadder.

Markus tänker högt; att människan säger ”Miljön måste räddas” men ingen ändrar sin livsstil. Vi behöver helt enkelt tänka om och fråga oss: ”Hur lever jag ett rikt liv?”. Vi behöver leva utgivande och det finns rikedom i att ge.

Frida tänker att vi behöver återfinna den saknade balansen: Vi behöver lära oss hur bra vi har det. Medvetenhet hos oss som har det bra behöver återerövras. När jag gick på kyrkans barntimmar så fick vi baka ett enkelt bröd grovt rågmjöl och vatten och lägga i en korg på golvet. Därefter drog vi lott och vi fick alla dela på det brödet medans den av oss som vann lottdragningen fick sitta vid ett fint dukat bord och den enda ensamma personen fick själv vräka i sig hamburgare, godis, chips och Coca-Cola.

Frida känner att börja någonstans är enda vägen och grejen som tar oss framåt. Basen måste byggas, vi behöver grunda ordentligt. Jag nämner Bruce Wydick (Professor of Economics, University of San Francisco) som skriver på världsbankens blog och slår fast de fyra bästa sätten att ge till de fattiga är:

1. Rent vatten till byar.

2. Anti mask-behandlingar till barn.

3. Myggnät till sängar.

4. Att bli fadder till ett barn.

Dessa är alltså vad den världsledande experten säger efter god analys. Dessa områden jobbar Compassion direkt med.

Markus säger att ”Vi måste också förstå vad våra 310 kronor gör i månaden för dessa barn. För oss är det en liten summa, men för dom är det stort.”

Frida och Markus är förebilder och föredömen och vi säger stort tack för att ni tog er tid att vara med i Martinson Möter och önskar er Guds välsignelse och en riktigt god fortsatt sommar!

Till alla oss andra: Sprid podden, öka hoppet, ha sommarlov, bli fadder!

Fortsatt nåd och frid i sommartid!

Mattias Martinson och Compassionteamet