Avsnitt 51 - Richmond Wandera

Här nedan finns nu förhoppningsvis alla länkar till sånt som vi kanske nämner eller snuddar vid i podden. Tanken med länkarna är att du skall kunna klicka dig vidare om du är intresserad.

Hela programmet är inspelat av Johannes T Lindsmyr i studion Vajberiet, Gbg.

1. Hur ser din drömdag ut? Richmond vaknar gärna tidigt och äter frukost ute, för trädgården är fylld av vackra terapeutiska fågelljud och där har han sin morgonandakt och frukost med familjen. Sedan in i jobbet med mina kollegor och det gemensamma uppdraget, hemma igen vid 18.00 för att spendera kvällen med familjen.

2. Om du bara fick äta en måltid resten av livet, vad skulle det då vara? Sötpotatis och jordnötter som krossas efter att ha rostats snabbt och så avokado till. Jag inte sluta äta denna favoriträtt… Favoritfilm är musikalfilmen Sound of Music från 1963 och den ser han varje jul.

3. Vilken är din mest använda emoji? Solansiktet med ett stort smile.

4. Har det någonsin hänt dig något som du inte kunde och fortfarande inte kan förklara? Jag brottades med Gud angående min kallelse som jurist eller skulle jag bli pastor? Några versar i Romarbrevet 12 blev då under en bönestund väldigt avgörande och jag hörde en hörbar röst som sa; Pastors Dicipleship Network två gånmger. Vi startade arbetet och sedan dess har vi utbildat över 6000 pastorer på elva år…

5. Om du kunde dela en lång trerättersmåltid med fyra individer, nu levande eller sedan länge döda, vilka skulle du då välja? Isåfall måste jag nypa mig själkv i armen för att kunna tro att det är på riktigt. Men gärna Jesus Kristus, Martin Luther, Billy Graham och min fadder Heather och så måste jag få ha med mig min fru.

Richmond kan du berätta om ditt liv när du växte upp i Uganda?

Från allra första början var min barndom lycklig. Jag kommer från en stor familj med 6 barn. Jag är den tredje barnet. Men när jag var åtta år dödades min far av rånare medans min mamma såg på. Den dagen förlorade jag båda föräldrarna; min far var död fysiskt men min mamma, hon var känslomässigt och psykiskt märkt - hon blev inte densamma igen. Vår hyresvärd såg att vi nu inte hade råd att betala hyra så han sparkade oss ut. Det är så min familj hamnade i Naguru-slummen - en plats där jag förlorade allt hopp om överlevnad. Det var som om vi fått en dödsdom. Naguru är en vidrig plats och då bodde 65000 människor där. Min mamma fick snart slut på pengar till mat. Vi började bli våldsamt hungriga. Jag fick höra att jag inte längre kunde gå i skolan eftersom mamma inte hade råd. Så jag började tillbringa större delen av min tid på gatorna letandes efter mat. När jag var tio år hade jag drabbats av malaria över tio gånger. Jag trodde inte att jag skulle överleva detta.

Bananbilen

En dag var jag på gatan med min syster Doreen. Doreen var bara sex år då. Jag såg att min syster höll på att förlora medvetandet och jag bestämde mig för att hitta mat snabbt. Jag såg en banantruck som var på väg till marknaden. Jag hoppade upp på baksidan av det här flaket, plockade bananer och hoppade tillbaka ner till min syster vilket förstås var livsfarligt. Jag riskerade mitt liv för jag såg ingen annan utväg. Hoppet föddes i hennes ögon. Men jag visste ändå att familjen behövde middag också, och så skall inget barn behöva ha det. Inget barn!

Regn var det värsta jag visste för hela vårt hustak läckte. Vi fick stå och sova längs väggarna för att inte svepas med av vattnet som rann. Åskan, blixten och smärtan var djup dessa nätter.

Myggnät är det bästa skyddet mot malaria och vi hade inget och innan jag vart tio år hade jag blivit sjuk tio gånger. Det borde inget barn bli utsatt för!

Hur förändrades detta mörker?

En dag gick min mamma till Compassion International lokala kontor i vårt samhälle och berättade för arbetarna om vår historia. De kom hem till oss och delade hoppet om att de skulle försöka hitta en fadder till oss. 3 månader senare var min familj stolt över att höra att jag fått en fadder. Min fadder var en 15-årig flicka. Tänk att en 15-åring räddade mig!!! Min mamma och jag och alla mina syskon dansade av glädje i flera dagar. Fyra månader senare fick min syster Doreen också en fadder och detta ökade möjligheten till räddning för hela familjen. Vi fick fler myggnät, mat och sjukvård till hela familjen. Istället för att jaga mat på gatorna var vi mätta och kunde få vara barn igen och gå i skolan.

Fattigdom är inte bara avsaknad av mat, hus och medicin det är en osynlig röst som säger att du inte är värd något och att du inte gör någon nytta här i världen. Jag behövde höra Heathers ord till mig, ord av uppmuntran, bekräftelse och kärlek. Hon sände mig färgglada klistermärken som gladde oss allihop och hennes ord gav mig styrka och kraft att leva.

I Juni 1999 hörde jag för första gången någon presentera Jesu kärlek och evangeliet genom berättelsen om Josef i 1 Mos 38. Det rörde vid mitt liv och jag blev den första kristna i min familj. När jag var 16 hade alla mina syskon kommit till tro och när jag var 19 så beslöt sig min mamma för att komma till tro. Hela vår familj tjänar Gud idag. Mitt hjärta började se att det var ett fantastiskt fint fadderprogram som byggde lärjungar.

Berätta lite om livet efter compassion?

Jag är helt befriad från fattigdom. Jag är utbildad revisor. Jag jobbar som pastor i kyrkan som tog mig in som barn. Jag är utbildad teolog - grundare och VD för Pastors Discipleship Network - ett  arbetesom tränar 6000 pastorer i tre östafrikanska länder.

Kraften i Compassions arbete är de anställda och den lokala kyrkan. Det finns en överlåtelse som går bortom ”arbetstid” som grundar sig i ett kall och en stark känsla av uppdrag.

Kraften i Compassions arbete är ju också att den lokala kyrkan känner till fattigdomsproblemen som barnen brottas med. personalen bor ju ofta ”mitt i byn” och känner därmed till alla de lokala svårigheterna. På en ”hjärtenivå” skulle en svensk ha svårt att förstå hur barnen känner det och upplever det. Närheten här gör ju att arbetet blir väldigt autentiskt och personligt.

Kraften i Compassions arbete är ju också att den lokala kyrkan inte bara proklamerar utan också demonstrerar evangeliet. Dom predikar Jesus OCH dom praktiserar också kristendomen. Deras praktik gjorde det lätt för mig att acceptera evangelium för jag såg det praktiskt tillämpat i vardagen.

Är det verkligen klokt att jobba med fadderskap 1 till 1?

Av alla de modeller som jag sett i funktion så tror jag att 1 till 1 fadderskap är det bästa. Förändring och utrotning av fattigdom är inte en snabb lösning som att poppa popcorn. Det tar tid och förändring sker långsamt. Vi måste arbete medvetna om denna process och tiden det tar, men också avsiktligt arbeta långsiktigt och då vinner 1 till 1 fadderskapet alla gånger.

Jag som barn fick en fadder via Compassion International. Idag är jag en utbildad revisor och pastor. Jag är inte beroende av väst alls. Detta är ett bevis på att fadderskap bryter beroendet genom att ge barnet bästa hjälpen att komma loss. De flesta andra modeller är samhällsbaserade och har utmaningar som tex brist på ägande, ansvar, där man tänker för kortsiktigt och många modeller utvecklar inte riktigt barnens färdigheter. Jag tror att de flesta samhällsbaserade modeller antar att varje barn i Afrika ska arbeta på en bondgård. Jag känner inte till någon samhällsbaserad barnutvecklingsmodell som producerar läkare, ingenjörer, revisorer, ekonomer etc.

Richmond, vilka lärdomar kan vi här hemma i norden dra av din livshistoria?

”Vi behöver alla lära oss leva enkelt, så att andra helt enkelt kan leva.”

Förakta inte den lilla början - små handlingar kan göra stora under (Sakarja 4:10) Heather har förvandlat mitt liv genom en enkel liten handling.

Uganda har blivit hårt slaget av Covid-19 pandemin. Våra ekonomer säger att det kommer att tar oss minst 15 år innan vi kommer hitta tillbaka till hur det var innan. (Och då var det ändå inte helt bra). Arbetslösheten har gått i taket, för så många butiker och företag har stängt. På grund av stormarna har både bondgårdar och åkrar förstörts och det är stor förödelse. Detta leder till en överhängande osäkerhet i spannmål och matleveranser. Utöver detta har vi haft en massiv invasion av gräshoppor som förstört gröda. 2 miljoner människor har fått sina trädgårdar och bondgårdar helt ödelagda. När jag tänker på detta så ser jag ingen bättre lösning än att barnen blir beskyddade i skyddsnätet som Compassion. Så även om mat måste importeras från Kenya, Tanzania eller Rwanda så vet jag att Compassion fixar det. Så min vädjan går ut till er att ta del i kampen. Kämpa för dom som inte kan kämpa för sig själva! Dom som är röstlösa och inte kommer med i nyhetsrapporteringarna, dom som blir ignorerade av media. Det finns hela byar som behöver att vi kämpar för dom. Jag var ett av dom barnen, jag är så tacksam att Heather gav sig in i kampen. Jag vädjar till var och en av er som hör min röst idag. Det finns ett barn som behöver dig som fadder just nu. Bed över detta! Jag hoppas att ditt beslut räddar barn.

Richmond, vi älskar dig och är så tacksamma för din berättelse! Du är en gåva med din glädje genom allt. Guds välsignelse till er och ert arbete för Guds rike i Uganda!

Guds välsignelse och frid till er allihop i Jesu namn.

Mattias Martinson och compassionteamet