Avsnitt 47 - Elisabeth Sandlund

Här nedan finns nu förhoppningsvis alla länkar till sånt som vi kanske nämner eller snuddar vid i podden. Tanken med länkarna är att du skall kunna klicka dig vidare om du är intresserad.

Hela programmet är inspelat av Johannes T Lindsmyr i studion Vajberiet, Gbg.

1. Hur ser din drömdag ut? Balans mellan arbete, umgänge, vila och bok. Kanske en cykeltur.

2. Om du bara fick äta en måltid resten av livet, vad skulle det då vara? Pitepalt med variationer och då ingår givetvis smör, lingonsylt och så dricker man iskall mjölk.

3. Har det någonsin hänt dig något som du inte kunde och fortfarande inte kan förklara? Under, tecken, mirakel. Elisabeth ser sin väg till tro som ett under.

4. Vilken är din mest använda emoji? Tummen upp.

5. Om du kunde dela en lång trerättersmåltid med fyra individer, nu levande eller sedan länge döda, vilka skulle du då välja? Jesus och Paulus vore kul att ha till bords. Carl-Erik Sahlberg - tidigare präst i St Clara och Antje Jackelén - ärkebiskop i Svenska kyrkan.

Elisabeth föddes den 12 Juli 1951 i Luleå (hemort) och hon har bott i Sikfors vid Piteälven, i Piteå och i Malmberget. Som tonåring pluggade hon på Rudbecks gymnasiet 66-69 Sollentuna, Sthlm. Gift 1973 med Björn Gäfvert och det är han som står för sportintresset. Men dom tittar gärna på presidentinstallationerna tillsammans. Sedan 36 år bor dom i Bromma Sthlm. Den journalistiska gärningen började med fyra somrar på Norrbottens-Kuriren. Döttrarna Helena och Ulrika föddes 1979 respektive 1983. Husdjur heter nu Sebbe. Tre katter har tidigare funnits i hemmet.

Tack vare dottern Ulrika så kom Elisabeth till tro. Om sig själv säger hon: ”Ibland stridbar och ibland ljummen ateist som envist förnekat Gud och den kristna tron. Välvillig likgiltighet till den kristna tron. Jag var en förfärlig konfirmand.” För henne dröjde det 32 år mellan två viktiga nattvardstillfällen.

På Ulrikas konfirmation så inser Elisabeth vilken besvikelse detta skulle bli för Ulrika på hennes stora dag om inte mamma tog nattvarden, så hon "offrade" sig och gick fram. Som en ursäkt malde tankarna: "Det är bara lite bröd och lite vin och jag gör det för Ulrikas skull".

Så stod hon där, det var hennes tur att ta emot Kristi kropp och blod i form av vin och osyrade brödkakor som konfirmanderna själva bakat. Då tog brödet slut. Prästen vände sig mot altaret för att hämta mer. Det tog tjugo kanske 30 sekunder.

I den paus som blev upplevde Elisabeth det som en röst sa till henne: ”Det här är för din skull.” Hon som gick fram för Ulles skull. Och så kommer Gud och säger att detta är för din skull Elisabeth. I det ögonblicket mötte jag Gud. Ja, så kan det gå. Och jag som bara skulle göra min dotter glad!

Elisabeth låg sömnlös i fyra nätter. Hon fruktade för sin hälsa så hon knäppte sina händer, det kändes både fumligt och obekvämt, men till slut bad hon till Gud: "Okej, jag har haft fel. Du har haft rätt hela tiden. Du finns. Förlåt."

Men oron blev inte stillad. Istället började en mental berg-och-dalbana och de värsta veckorna i Elisabeths liv. Ena sekunden lycka över att vara älskad av Gud. I nästa ögonblick ett svart hål av oro och ångest. Tänk om Gud aldrig skulle förlåta att hon vänt honom ryggen!

– Jag kunde inte prata med Björn, säger Elisabeth, så jag svek genom att hålla honom utanför. Men det kändes så svårt. Under alla år vi varit gifta hade vi varit starka i vårt gemensamma avståndstagande till den kristna tron. Elisabeth smög runt i nästan alla kyrkor i Stockholm och satt på lunchen med på andakter överallt och den resan slutade i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. Det var här hon började sitt liv som kristen, den 24 augusti 1999 kl 11.30.

Elisabeth började ett sökande efter Guds förlåtelse. Hon smet från jobbet och besökte massor av kyrkor i Stockholm som hade gudstjänst dagtid. Efter ett par veckor kom hon till S:ta Clara kyrka nära Centralstationen. Det skulle hållas förmiddagsgudstjänst. – Där fick jag samma förvissning som vid konfirmationen, berättar Elisabeth. "Här är det. Här ska du stanna. Här får du hjälp". Under nattvarden var Guds budskap väldigt tydligt och jag förstod att det var allvar. Tårarna rann nerför mina kinder och en vänlig främling lade en tröstande arm runt mina axlar.

Elisabeth träffade diakonissan Inga som erbjöd sig att hjälpa till att be för och med henne. Jag tittade på den vitklädda kvinnan i min egen ålder och hasplade ur mig: "Jag heter Elisabeth och jag tror att jag tror på Gud. Men jag kan inte berätta det för min man". Och hon svarade vänligt: "Vi tar Gud nu, så tar vi din man till kaffet".

För att förmedla sin nyvunna tro har hon skrivit flera böcker bla ”drabbad av det oväntade” som är slut på förlag men dessa nedan skall du nog kunna få tag på:

Ulles mamma – nyutgåva i reviderad upplaga i pocket på Libris

Fortsättning följer – från 2006

När jag frågade Elisabeths kollegor på tidningen Dagen så sa några om henne:

Vandrande wikipedia

”Som kollega så använder jag henne som uppslagsverk. Hon är oerhört allmänbildad.”

Styrelseledarmotslegend

”Sedan många år är hon ordförande i mediehistoriska förening (Tidigare presshistoriska föreningen). Hon är generellt en fena på att sitta i en massa utskott, styrelser och arbetsgrupper. Ingen vet hur hon hinner med allt.”

Scoutledareninja

Hon är scoutledare sedan många år och hon leder alltså en scoutgrupp för ett gäng underbara ungdomar och unga vuxna med funktionsvariationer.

Efter detta tar jag några minuter och berättar om Compassions arbete i fält:

”När vi tittar upp på den stjärnklara himlen på kvällarna, brukar min mormor alltid berätta för oss att den stjärna som lyser starkast är min mamma och att hon fortfarande vakar över oss”, ler Viktor. Hans älskade mamma lämnade jordelivet i Maj 2020. Kvar blev åttaåringen Viktor och hans yngre syskon Joe och Elisabeth, som nu fick tas om hand av mormodern, Reyna. Hon oroade sig för hur hon skulle kunna förse dem med allt de behöver.

Barnen hade inga egna sängar och hemmet hade endast en provisorisk latrin. Compassions Center klev då in och gjorde en insats. Genom “the Highly Culnerable Childrens fund” fick familjen för ett år sedan två nya sängar med madrasser, en garderob och ett ordentligt badrum.

”Denna gåva gladde barnens hjärtan”, säger Reyna ”…och de påmindes om att även fast de inte har sin mamma längre, finns det ändå många människor som värnar om deras välmående.”

Compassion är en fadderbarnsorganisation som funnits i snart 70 år och vi hjälper 2,1 milj fadderbarn i 25 länder. Vårt uppdrag hittar du i Markusevangeliet 16:15 «Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”. Som svar på missionsbefallningen existerar vi som en förespråkare för barn i nöd, för att frigöra dem från andlig, ekonomisk, social och fysisk fattigdom. Vi vill vädja till dig att tillsammans med oss förvandla liv. För 310 kronor i månaden kan du bli fadder.

Hur tänker du och ni på Dagen, hur skall vi bekämpa fattigdom?

Elisabeth tänker att fattigdom måste bekämpas på många olika sätt och varje människa behöver lyftas, utbildas, uppmuntras till företagsamhet, Att kvinnor får hjälp att starta företag osv. Elisabeth tror också att det finns en styrka i att vara tydlig med att vi gör det vi gör i Jesu namn. St Clara kyrka ser kraften i att ge till var och en som behöver utan att avkräva någon kristen bekännelse men att vi ger för att Gud har gett och Jesus kärlek är drivkraften bakom det vi ger och gör tror hon är avgörande för tillväxt och utveckling.

Elisabeth, vi på Compassion är så glad för dig och din viktiga penna!

Tack för allt du delar, gör och ger, Guds nåd och frid i ditt fortsatta uppdrag!

Och till oss alla, Guds välsignelse!

Mattias Martinson och hela Compassionteamet